Så himla SNYCKT o MAJTY! Vårens hit på min dator, i mitt hem!  Jag ÄLSKAR utrikiska! Undantaget finska och tyska… Inget homohat i den festivalen! Väldigt gay att göra entré med handen i fickan också.

Jag sitter hemma i min källare och skriver på mitt examensarbete. Jag har förmånen att missköta förvaltningen av min tid och istället se alla programmen på Utbildningsradion. Utbildningsradion är en fantastisk institution. Jag får lära mig om ungdomars syn på sex. Det handlar om min favoritstötesten porr och jag får vatten på min kvarn, med rätta.

Några killar intervjuas om vad porren förmedlar, de är 17-18 år och konsumerar/har konsumerat porr. I porrens värld gör tjejerna som de blir tillsagda säger de. Tjejerna är undergivna och ställer upp på allt; avsugningar, analsex, gruppsex med andra tjejer och med flera män. Av porrfilmerna lär de sig att en man som har sex är grov i munnen och aggressiv. De lär sig att mannen är kung och kvinnan är slav. Detta är killarnas egna ord. En av killarna berättar att när han hade sex första gången blev han nästan besviken för att det inte var mer än vad det var. En annan berättar att i början när han hade sex funderade han på om han kanske skulle ge tjejen något kommando, för att hon skulle göra allt det där som på porrfilmerna.

De säger också att de inte blir avtrubbade ju mer porr de tittar på utan intresset snarare växer och mer och mer kretsar kring sex. Man blir fixerad och beroende. Jag å min sida blir så klart förtvivlad över världens beskaffenhet men samtidigt glad och lättad för att de här killarna, som är av ett annat slag och i en helt annan livsfas än jag själv säger precis det som jag är övertygad om. Om vilka signaler porren förmedlar. Om att allt flyter och allt hänger ihop. Att porren precis som reklam skapar normer och ideal kring våra önskningar och kring vårt beteende. Om hur farligt det är att porren med sin propaganda om könsroller får bli utgångspunkt och tongivande kring något så basalt i livet som sex. Om hur farligt det är att denna stora och nedtystade industri sprider ringar på vattnet långt utanför sitt område genom att de människor som använder porr och tränas till denna människosyn är samma människor som sitter i regeringen, i bolagsstyrelser, är lärare, läkare etc.

Det centrala i min kritik består i att konsekvensen av det hela är att män lär sig att tända på sin egen överordning och kvinnor i samma utsträckning lär sig tända på sin egen underordning. Denna rollfördelning anges som något lustfyllt och eftersträvansvärt, något normalt och önskvärt.

Ingen ska heller inbilla sig att det inte finns ett starkt samband mellan övergrepp mot kvinnor, sexualisering av det offentliga rummet, våldtäkter, gruppvåldtäkter och pornografi.

Jag menar att så länge det finns ett tyst samtycke kring porrens varande, så länge det inte är politiskt korrekt att ens ifrågasätta porr, porrens normer och vilka ideal den sprider som faktiskt påverkar oss, även om vi kanske vill tro att de inte gör det, så kommer det heller aldrig att sitta 50 % kvinnor i företagsstyrelser. Kvinnors arbete kommer aldrig att bli lika mycket värt som mäns och män kommer aldrig att ta ut halva föräldraledigheten så länge de roller, den status och maktfördelning som förmedlas genom porren sprids och befästs i människors medvetanden.

Inte så länge kvinnors underdånighet och förnedring normaliseras och propageras för i ett för oss människor grundläggande sammanhang. Det är ett mysterium och en skam att detta får fortgå oifrågasatt.

Filmtips: ”The Shocking Truth” av Alexa Wolf. Skakande dokumentär om porrens människosyn.

Gläder mig gör just nu Caroline af Ugglas. En Timo Räisinen av honkön, fast ändå fotogenisk så klart. 

Jag ser Helena Bergström hos Peter Jihde. Bergström snackar jämställdhet. Jämställdhet enligt hennes definition är att kvinnor inte ska behöva bli manliga bara för att de gör karriär och tar sig in på männens domäner. Det ska vara okej för kvinnor att göra kvinnliga saker, som att gråta, även på möte med bolagsstyrelsen.

Denna klyschiga slitna fras om att ”våga värna sin kvinnlighet” har tydligen fått luft under vingarna så här i Annika Dahlström tider. Detta är nog den utsaga som gör mig tröttast av alla i feministsammanhang. Tröttheten uppstår inför det faktum att man så uppenbart låter bli att tänka ett steg längre. För att det blir bekvämast för en själv att låta problemet stanna där.

I stället för att tänka sig att jämställdhet skulle kunna bestå i nedbrytandet av traditionella könsstereotyper och därmed också dekonstruera begreppen manligt och kvinnligt så stannar man vid den enkla lösningen att ”kvinnliga” egenskaper ska uppvärderas. Och så tillskriver man sig själv orättfärdigt epitetet feminist och kan få ynnesten att känna sig som en mänsklighetens förkämpe där man sitter välsminkad, högklacksiförd, välbantad, familjeivrande och självuppoffrande. Och tårögd. Så enkelt slipper man ändra och ifrågasätta sin egen livsstil, för det vore ju jobbigt att konfrontera sig själv med att man kanske levt och lärt ”fel” i hela sitt liv. Men ändå har man någonstans känt sig frustrerad över tillvarons beskaffenhet, man är inte riktigt tillfreds med sin situation. Felet måste då bestå i att så kallade ”kvinnliga” egenskaper inte hyllas tillräckligt högt och att ”vi” (vi??) inte uppmuntras att bete oss ”kvinnligt”.

Har det egentligen någonsin hade varit ett problem att kvinnor inte representeras på ett tillräckligt ”kvinnligt” sätt? Problemet är väl snarare att få exempel på motsatsen syns i offentlighetens ljus?!? Det riktigt stora problemet är väl också det att män INTE under några omständigheter tillåts gråta i bolagsstyrelser. Förutom i Japan. Där är det under vissa förhållanden mäns plikt att gråta på styrelsemöten, i alla fall om de har gjort bort sig och vill visa sin ånger, då sänds gråten på nationell teve. Förresten, känns det som ett problem att just Helena Bergström inte fått gråta tillräckligt mycket i offentliga sammanhang? Aldrig anade jag att förutom att tjusigt snora o snyta sig på beställning i ett otal filmer gjorde hon också en insats för alla oss kvinnor som känner oss hämmade inför ett kvinnligt beteende…

Det man gör när man resonerar som Helena Bergström är att man förlänger och förstärker den befintliga stereotypen. Man befäster att av en individ av hankön förväntas ett ”manligt” beteende och av en varelse av kvinnokön ett ”kvinnligt” dito. Varför inte ha som mål att dekonstruera de gammaldags könsbundna beteendena och förändra normen till att låta respektive kön uppvisa hela spektrat av mänskliga egenskaper och också göra det socialt accepterat?

Jag blir så arg och trött varje gång jag ser Timo Räisinen. Varje gång Timo Räisinen skriksjunger eller intervjuas i tv blir jag påmind om att han är av hankön och hade bara kunnat vara av hankön. Ingen varelse av honkön, med ett alldagligt utseende motsvarande Timo Räisinens hade fått lov att vara popstjärna, stuffa på tv och sälja massor av skivor. Oavsett hur begåvad hon var, hur bra låtar hon skrev och hur bra gitarr hon spelade. Så ser ett av förtrycken mot kvinnor ut.

De flesta tillgängliga massmedia visar upp en diktatoriskt ensidig kvinnobild och det är dessa ”förebilder” som presenteras för oss som ideal, från spädbarnsålder till pensionsdags. Varför tycker ingen något om detta? Tycker folk i allmänhet att det är bra? Det är ju jättejättetråkigt och vansinnigt trist och ostimulerande och oseriöst och otrovärdigt! I 98% av större filmproduktioner består rollbesättningen av män, KARAKTÄRERNA. Som dekoration, bihang, sexpartner till någon av de manliga huvudrollsinnehavarna förekommer som regel EN kvinna. Hennes uppgift är att på något sätt spegla och framhäva den manliga karaktärens person och även ha sex med honom. Utan undantag är kvinnan mellan 18 och 30 år, oavsett mannens ålder. Utan undantag är kvinnan skildrad utan djup och variation och utan undantag är kvinnans utseende av veckotidningsomslagstyp. Utan undantag är hon där för att vara ”snygg”.

Denna rollfördelning är även spridd till större tv-produktioner, det brukar visserligen förekomma fler kvinnogestalter men deras uppgift och deras utseenden är desamma. Deras karaktärsspektrum är väldigt smalt. Jag kan förstå att kvinnor inte reagerar över detta. Denna självbild och föreställning om hur man representeras är så internaliserad i de flesta flickor/kvinnor sedan barndomen. Man har för länge sedan svalt idealet som man fått nedtryckt i halsen tillsammans med barnmaten. Man blir inte förbannad och kräver fler och roligare tjejer i media, man går hem och försöker bli lite mer som hon i filmen, kanske köper man en veckotidning som handbok och vägledning.

Föreställ er motsvarande situation, med ombytta roller. Merparten av stora filmer och tv-serier skulle domineras av tjejer, flickor, kvinnor, damer, tanter i alla åldrar, i alla storlekar färger och former. Kanske skulle någon film smyckas av en enda ung man, självklart då vältränad med ett mycket ”manligt” utseende och gärna lättklädd. Hans roll och enda önskan skulle vara att betona någon av kvinnornas egenskaper, kanske stärka någons ego och naturligtvis tillfredsställa någon av huvudrollernas sexuella behov utan en tanke på sina egna. De filmer som nu går upp på landets biografer skulle hotas av utrotning, kanske få söka något slags kulturstipendium för att överhuvudtaget kunna spelas in och betecknas som udda ”killfilmer”.

Jag skulle bli oerhört störd av ovanstående världsordning. Får inte andra kvinnor än jag också klaustrofobi och tristesspanik av den nuvarande enfalden? Störs inte killar/pojkar/män/gubbar av den rådande ordning? Varför är det ingen som säger något? Är det värnandet om egna privilegier som ligger bakom denna rigorösa tystnad? Är män rädda för vad det skulle innebära om även kvinnor kände sig fria och bekväma i sin mänsklighet och i sitt åldrande? Eller är inte kvinnor relevanta och intressanta varelser för män att skildra och ta del av bortom ett sexistiskt plan?

Med detta vill jag inte ha sagt att Timo Räisinen på något sätt borde gå och gömma sig, eller ens ändra på sig. Jag förespråkar INTE att samma snygghetsslaveri som drabbat kvinnosläktet ska tynga även männens själar. Jag önskar bara att fler varelser i världen kunde få utrymme att uttrycka sig i lättillgängliga media, oavsett hur väl deras yttre överensstämmer med det för ögonblicket fastslagna idealet.