Jag ser Helena Bergström hos Peter Jihde. Bergström snackar jämställdhet. Jämställdhet enligt hennes definition är att kvinnor inte ska behöva bli manliga bara för att de gör karriär och tar sig in på männens domäner. Det ska vara okej för kvinnor att göra kvinnliga saker, som att gråta, även på möte med bolagsstyrelsen.
Denna klyschiga slitna fras om att ”våga värna sin kvinnlighet” har tydligen fått luft under vingarna så här i Annika Dahlström tider. Detta är nog den utsaga som gör mig tröttast av alla i feministsammanhang. Tröttheten uppstår inför det faktum att man så uppenbart låter bli att tänka ett steg längre. För att det blir bekvämast för en själv att låta problemet stanna där.
I stället för att tänka sig att jämställdhet skulle kunna bestå i nedbrytandet av traditionella könsstereotyper och därmed också dekonstruera begreppen manligt och kvinnligt så stannar man vid den enkla lösningen att ”kvinnliga” egenskaper ska uppvärderas. Och så tillskriver man sig själv orättfärdigt epitetet feminist och kan få ynnesten att känna sig som en mänsklighetens förkämpe där man sitter välsminkad, högklacksiförd, välbantad, familjeivrande och självuppoffrande. Och tårögd. Så enkelt slipper man ändra och ifrågasätta sin egen livsstil, för det vore ju jobbigt att konfrontera sig själv med att man kanske levt och lärt ”fel” i hela sitt liv. Men ändå har man någonstans känt sig frustrerad över tillvarons beskaffenhet, man är inte riktigt tillfreds med sin situation. Felet måste då bestå i att så kallade ”kvinnliga” egenskaper inte hyllas tillräckligt högt och att ”vi” (vi??) inte uppmuntras att bete oss ”kvinnligt”.
Har det egentligen någonsin hade varit ett problem att kvinnor inte representeras på ett tillräckligt ”kvinnligt” sätt? Problemet är väl snarare att få exempel på motsatsen syns i offentlighetens ljus?!? Det riktigt stora problemet är väl också det att män INTE under några omständigheter tillåts gråta i bolagsstyrelser. Förutom i Japan. Där är det under vissa förhållanden mäns plikt att gråta på styrelsemöten, i alla fall om de har gjort bort sig och vill visa sin ånger, då sänds gråten på nationell teve. Förresten, känns det som ett problem att just Helena Bergström inte fått gråta tillräckligt mycket i offentliga sammanhang? Aldrig anade jag att förutom att tjusigt snora o snyta sig på beställning i ett otal filmer gjorde hon också en insats för alla oss kvinnor som känner oss hämmade inför ett kvinnligt beteende…
Det man gör när man resonerar som Helena Bergström är att man förlänger och förstärker den befintliga stereotypen. Man befäster att av en individ av hankön förväntas ett ”manligt” beteende och av en varelse av kvinnokön ett ”kvinnligt” dito. Varför inte ha som mål att dekonstruera de gammaldags könsbundna beteendena och förändra normen till att låta respektive kön uppvisa hela spektrat av mänskliga egenskaper och också göra det socialt accepterat?
