Äntligen har vi fått en regering bestående av representanter för FOLKET. Eller? För enligt regeringen är vi alla en nation av fuskare som nu ska sättas åt genom diverse åtstramningar inom socialförsäkringssystemet. Och äntligen får jag en förklaring till denna paranoida hetsjakt som den blåa falangen föresatt sig. Genom sig själv känner man andra. Det finns tydligen en hel hög redan högavlönade, priviligierade människor med högersympatier som sedan länge tycker sig stå över lagen och utgår från att andra också tar sig friheten att förse sig av gemensamma tillgångar. Fusk verkar vara en etablerad företeelse i Djursholm och Danderyd.
I mina jämförelsevis mindre bemedlade umgängeskretsar känns bidrags- och skattefusket mindre utbrett och avsevärt mindre raffinerat än på lite högre nivåer. Efter flera förstahandsupplevelser av att söka a-kassa och få sitt liv förvandlat till ett intensivt skärskådat och genomanalyserat stressinferno, för att under korta perioder få ut en försäkring som inte ens uppfyller existensminimum vet jag att ingen människa med något slags verklighetsförankring kan få för sig att man kan sko sig på att inte arbeta. Inte ens med dagens ”generösa” försäkringssystem.
Däremot verkar det gå relativt smidigt för de med insikt och inflytande att förtränga vissa lagstadgade uppförandekoder. Det är ju anmärkningsvärt i allmänhet men blir synnerligen iögonfallande på politikernivå. Man undrar om Reinfeldt velat få lite fler poäng på folklighetstoppen genom att göra en samhällsinsats i sitt ministerval och plockat sina kollegor från något rehabprogram för ex-convicts. Tydligen rider nattmaror ändå högerpolitikernas dåliga samvete nattetid. Genom att sila mygg och svälja kameler flyttar man fokus från den egna gruppens förehavanden till ”de andra”, de redan utsatta. Man förmildrar och rättfärdigar sina egna felsteg genom att strategiskt stigmatisera de mindre ansedda. Man överser med de riktiga skurkarna, de stora bjässarna som spelar med miljoner, för de bidrar ändå till att sätta Sverige på kartan och spelar mot samma mål som makthavarna. I stället ägnar man sig åt att för syns skull jaga småfifflare vars brott är av marginell ekonomisk betydelse jämfört med de stora smitarna. På så vis kan vi förledas att tro att det är där problemet ligger. De som har störst möjlighet att betala för sig verkar vara de som är minst benägna att göra det.
