Sommarens soundtrack

Så himla SNYCKT o MAJTY! Vårens hit på min dator, i mitt hem!  Jag ÄLSKAR utrikiska! Undantaget finska och tyska… Inget homohat i den festivalen! Väldigt gay att göra entré med handen i fickan också.

Porrens ringar på vattnet

Jag sitter hemma i min källare och skriver på mitt examensarbete. Jag har förmånen att missköta förvaltningen av min tid och istället se alla programmen på Utbildningsradion. Utbildningsradion är en fantastisk institution. Jag får lära mig om ungdomars syn på sex. Det handlar om min favoritstötesten porr och jag får vatten på min kvarn, med rätta.

Några killar intervjuas om vad porren förmedlar, de är 17-18 år och konsumerar/har konsumerat porr. I porrens värld gör tjejerna som de blir tillsagda säger de. Tjejerna är undergivna och ställer upp på allt; avsugningar, analsex, gruppsex med andra tjejer och med flera män. Av porrfilmerna lär de sig att en man som har sex är grov i munnen och aggressiv. De lär sig att mannen är kung och kvinnan är slav. Detta är killarnas egna ord. En av killarna berättar att när han hade sex första gången blev han nästan besviken för att det inte var mer än vad det var. En annan berättar att i början när han hade sex funderade han på om han kanske skulle ge tjejen något kommando, för att hon skulle göra allt det där som på porrfilmerna.

De säger också att de inte blir avtrubbade ju mer porr de tittar på utan intresset snarare växer och mer och mer kretsar kring sex. Man blir fixerad och beroende. Jag å min sida blir så klart förtvivlad över världens beskaffenhet men samtidigt glad och lättad för att de här killarna, som är av ett annat slag och i en helt annan livsfas än jag själv säger precis det som jag är övertygad om. Om vilka signaler porren förmedlar. Om att allt flyter och allt hänger ihop. Att porren precis som reklam skapar normer och ideal kring våra önskningar och kring vårt beteende. Om hur farligt det är att porren med sin propaganda om könsroller får bli utgångspunkt och tongivande kring något så basalt i livet som sex. Om hur farligt det är att denna stora och nedtystade industri sprider ringar på vattnet långt utanför sitt område genom att de människor som använder porr och tränas till denna människosyn är samma människor som sitter i regeringen, i bolagsstyrelser, är lärare, läkare etc.

Det centrala i min kritik består i att konsekvensen av det hela är att män lär sig att tända på sin egen överordning och kvinnor i samma utsträckning lär sig tända på sin egen underordning. Denna rollfördelning anges som något lustfyllt och eftersträvansvärt, något normalt och önskvärt.

Ingen ska heller inbilla sig att det inte finns ett starkt samband mellan övergrepp mot kvinnor, sexualisering av det offentliga rummet, våldtäkter, gruppvåldtäkter och pornografi.

Jag menar att så länge det finns ett tyst samtycke kring porrens varande, så länge det inte är politiskt korrekt att ens ifrågasätta porr, porrens normer och vilka ideal den sprider som faktiskt påverkar oss, även om vi kanske vill tro att de inte gör det, så kommer det heller aldrig att sitta 50 % kvinnor i företagsstyrelser. Kvinnors arbete kommer aldrig att bli lika mycket värt som mäns och män kommer aldrig att ta ut halva föräldraledigheten så länge de roller, den status och maktfördelning som förmedlas genom porren sprids och befästs i människors medvetanden.

Inte så länge kvinnors underdånighet och förnedring normaliseras och propageras för i ett för oss människor grundläggande sammanhang. Det är ett mysterium och en skam att detta får fortgå oifrågasatt.

Filmtips: ”The Shocking Truth” av Alexa Wolf. Skakande dokumentär om porrens människosyn.

En Timo Räisinen av honkön del II

Gläder mig gör just nu Caroline af Ugglas. En Timo Räisinen av honkön, fast ändå fotogenisk så klart. 

Helena Bergström gör en Dahlström

Jag ser Helena Bergström hos Peter Jihde. Bergström snackar jämställdhet. Jämställdhet enligt hennes definition är att kvinnor inte ska behöva bli manliga bara för att de gör karriär och tar sig in på männens domäner. Det ska vara okej för kvinnor att göra kvinnliga saker, som att gråta, även på möte med bolagsstyrelsen.

Denna klyschiga slitna fras om att ”våga värna sin kvinnlighet” har tydligen fått luft under vingarna så här i Annika Dahlström tider. Detta är nog den utsaga som gör mig tröttast av alla i feministsammanhang. Tröttheten uppstår inför det faktum att man så uppenbart låter bli att tänka ett steg längre. För att det blir bekvämast för en själv att låta problemet stanna där.

I stället för att tänka sig att jämställdhet skulle kunna bestå i nedbrytandet av traditionella könsstereotyper och därmed också dekonstruera begreppen manligt och kvinnligt så stannar man vid den enkla lösningen att ”kvinnliga” egenskaper ska uppvärderas. Och så tillskriver man sig själv orättfärdigt epitetet feminist och kan få ynnesten att känna sig som en mänsklighetens förkämpe där man sitter välsminkad, högklacksiförd, välbantad, familjeivrande och självuppoffrande. Och tårögd. Så enkelt slipper man ändra och ifrågasätta sin egen livsstil, för det vore ju jobbigt att konfrontera sig själv med att man kanske levt och lärt ”fel” i hela sitt liv. Men ändå har man någonstans känt sig frustrerad över tillvarons beskaffenhet, man är inte riktigt tillfreds med sin situation. Felet måste då bestå i att så kallade ”kvinnliga” egenskaper inte hyllas tillräckligt högt och att ”vi” (vi??) inte uppmuntras att bete oss ”kvinnligt”.

Har det egentligen någonsin hade varit ett problem att kvinnor inte representeras på ett tillräckligt ”kvinnligt” sätt? Problemet är väl snarare att få exempel på motsatsen syns i offentlighetens ljus?!? Det riktigt stora problemet är väl också det att män INTE under några omständigheter tillåts gråta i bolagsstyrelser. Förutom i Japan. Där är det under vissa förhållanden mäns plikt att gråta på styrelsemöten, i alla fall om de har gjort bort sig och vill visa sin ånger, då sänds gråten på nationell teve. Förresten, känns det som ett problem att just Helena Bergström inte fått gråta tillräckligt mycket i offentliga sammanhang? Aldrig anade jag att förutom att tjusigt snora o snyta sig på beställning i ett otal filmer gjorde hon också en insats för alla oss kvinnor som känner oss hämmade inför ett kvinnligt beteende…

Det man gör när man resonerar som Helena Bergström är att man förlänger och förstärker den befintliga stereotypen. Man befäster att av en individ av hankön förväntas ett ”manligt” beteende och av en varelse av kvinnokön ett ”kvinnligt” dito. Varför inte ha som mål att dekonstruera de gammaldags könsbundna beteendena och förändra normen till att låta respektive kön uppvisa hela spektrat av mänskliga egenskaper och också göra det socialt accepterat?

En Timo Räisinen av honkön

Jag blir så arg och trött varje gång jag ser Timo Räisinen. Varje gång Timo Räisinen skriksjunger eller intervjuas i tv blir jag påmind om att han är av hankön och hade bara kunnat vara av hankön. Ingen varelse av honkön, med ett alldagligt utseende motsvarande Timo Räisinens hade fått lov att vara popstjärna, stuffa på tv och sälja massor av skivor. Oavsett hur begåvad hon var, hur bra låtar hon skrev och hur bra gitarr hon spelade. Så ser ett av förtrycken mot kvinnor ut.

De flesta tillgängliga massmedia visar upp en diktatoriskt ensidig kvinnobild och det är dessa ”förebilder” som presenteras för oss som ideal, från spädbarnsålder till pensionsdags. Varför tycker ingen något om detta? Tycker folk i allmänhet att det är bra? Det är ju jättejättetråkigt och vansinnigt trist och ostimulerande och oseriöst och otrovärdigt! I 98% av större filmproduktioner består rollbesättningen av män, KARAKTÄRERNA. Som dekoration, bihang, sexpartner till någon av de manliga huvudrollsinnehavarna förekommer som regel EN kvinna. Hennes uppgift är att på något sätt spegla och framhäva den manliga karaktärens person och även ha sex med honom. Utan undantag är kvinnan mellan 18 och 30 år, oavsett mannens ålder. Utan undantag är kvinnan skildrad utan djup och variation och utan undantag är kvinnans utseende av veckotidningsomslagstyp. Utan undantag är hon där för att vara ”snygg”.

Denna rollfördelning är även spridd till större tv-produktioner, det brukar visserligen förekomma fler kvinnogestalter men deras uppgift och deras utseenden är desamma. Deras karaktärsspektrum är väldigt smalt. Jag kan förstå att kvinnor inte reagerar över detta. Denna självbild och föreställning om hur man representeras är så internaliserad i de flesta flickor/kvinnor sedan barndomen. Man har för länge sedan svalt idealet som man fått nedtryckt i halsen tillsammans med barnmaten. Man blir inte förbannad och kräver fler och roligare tjejer i media, man går hem och försöker bli lite mer som hon i filmen, kanske köper man en veckotidning som handbok och vägledning.

Föreställ er motsvarande situation, med ombytta roller. Merparten av stora filmer och tv-serier skulle domineras av tjejer, flickor, kvinnor, damer, tanter i alla åldrar, i alla storlekar färger och former. Kanske skulle någon film smyckas av en enda ung man, självklart då vältränad med ett mycket ”manligt” utseende och gärna lättklädd. Hans roll och enda önskan skulle vara att betona någon av kvinnornas egenskaper, kanske stärka någons ego och naturligtvis tillfredsställa någon av huvudrollernas sexuella behov utan en tanke på sina egna. De filmer som nu går upp på landets biografer skulle hotas av utrotning, kanske få söka något slags kulturstipendium för att överhuvudtaget kunna spelas in och betecknas som udda ”killfilmer”.

Jag skulle bli oerhört störd av ovanstående världsordning. Får inte andra kvinnor än jag också klaustrofobi och tristesspanik av den nuvarande enfalden? Störs inte killar/pojkar/män/gubbar av den rådande ordning? Varför är det ingen som säger något? Är det värnandet om egna privilegier som ligger bakom denna rigorösa tystnad? Är män rädda för vad det skulle innebära om även kvinnor kände sig fria och bekväma i sin mänsklighet och i sitt åldrande? Eller är inte kvinnor relevanta och intressanta varelser för män att skildra och ta del av bortom ett sexistiskt plan?

Med detta vill jag inte ha sagt att Timo Räisinen på något sätt borde gå och gömma sig, eller ens ändra på sig. Jag förespråkar INTE att samma snygghetsslaveri som drabbat kvinnosläktet ska tynga även männens själar. Jag önskar bara att fler varelser i världen kunde få utrymme att uttrycka sig i lättillgängliga media, oavsett hur väl deras yttre överensstämmer med det för ögonblicket fastslagna idealet.

Älgjakt i Irak

Älgjakt är så orent. Rådjursjakt också för den delen. Siffror visar ett alltmer falnande intresse för jakt och den allmänna viltjakten kommer snart att tillhöra historien. Jag ser fram emot en skärpt lagstiftning angående vem som har rätt att ta livet av andra levande varelser och under vilka former. Men så länge vi lever i ett land där rikets främste representant har blod på sina händer och legitimerar detta obskyra nöjesdödande så främjas bilden av att det skulle ligga något sofistikerat i att döda friska djur.

Olikheterna i argumentationen kring jaktens vara eller icke vara grundar sig på olika grundsyn på människans roll i naturen. Är vi naturens härskare och behärskare med rätt att förse oss av dess tillgångar på ett sätt som passar oss? Eller bör vi respektfullt avstå från enkla lösningar och värna om vår civilisation genom att övriga arter får möjlighet att leva efter sina förutsättningar eftersom de har lika stor rätt till det som vi?

Jag tycker det är så smutsigt med nöjesvåld. Jag tycker det är sorgligt att se människor som fjärmat sig så mycket från sin mänsklighet att de ser det som en lek att skjuta på andra levande varelser. Det kan i vissa fall förstås som en försvarsmekanism och har skådats bl.a. i amerikanska militärförband i Irak. Man kan förstå men inte ha överseende med att en inhuman livssyn är ett resultat av stark psykisk press. Oförståeligt och något som jag helt saknar överseende med är friska, i överflöd levande, människors nöjesjakt på friska djur med en egen unik rätt till sina egna liv, jag tänker så här i hösttider främst på älgar och rådjur. Jag ser inga hållbara argument för jakt. Det beror på att jag inte ser några hållbara argument för att äta kött. Emotionella argument kan finnas, men rätten till jaktlystnad och nöje måste ställas mot andra levande individers rätt till sina egna liv och vårt eget ansvar i egenskap av att vara en art med en förmåga till valmöjligheter.

Utan att i detalj gå in på olika resonemang kring jaktens vara eller inte vara vill jag främst ifrågasätta etiken kring själva dödandet. Jag tycker det är vansinnigt kränkande för älgen att behöva dö som någons triumfatoriska fritidsnöje, för upprätthållandet av mänsklig kamratskap eller av äventyrslusta. Vilka människor som helst tycks släppas ut i skogen för att skjuta godtyckligt och antingen fullträffa eller också träffa bara litegrann. Eller träffa något annat än vad som var avsikten. Ska det av någon reglerande orsak ändå skjutas friska älgar så anser jag att det av respekt för djuret ska göras av för ändamålet anställda professionella skogs- och viltvårdare.

Att älska skogen och naturen är bra. Vi behöver vara i naturen för att förstå vad och vilka vi är. Jag kommer från skog och vatten, har vuxit upp med dem. Jag har en fanatisk kärlek till naturen, fascineras av de synliga och osynliga liv som lever i den, känner min tillhörighet till den och min medkänsla och respekt för allt det liv som finns i den. Jag behöver den för min fysiska och mentala överlevnad. Denna känsla är för mig totalt väsensskild från en önskan att ta sönder det som lever i den.

Äntligen folkvälde

Äntligen har vi fått en regering bestående av representanter för FOLKET. Eller? För enligt regeringen är vi alla en nation av fuskare som nu ska sättas åt genom diverse åtstramningar inom socialförsäkringssystemet. Och äntligen får jag en förklaring till denna paranoida hetsjakt som den blåa falangen föresatt sig. Genom sig själv känner man andra. Det finns tydligen en hel hög redan högavlönade, priviligierade människor med högersympatier som sedan länge tycker sig stå över lagen och utgår från att andra också tar sig friheten att förse sig av gemensamma tillgångar. Fusk verkar vara en etablerad företeelse i Djursholm och Danderyd.

I mina jämförelsevis mindre bemedlade umgängeskretsar känns bidrags- och skattefusket mindre utbrett och avsevärt mindre raffinerat än på lite högre nivåer. Efter flera förstahandsupplevelser av att söka a-kassa och få sitt liv förvandlat till ett intensivt skärskådat och genomanalyserat stressinferno, för att under korta perioder få ut en försäkring som inte ens uppfyller existensminimum vet jag att ingen människa med något slags verklighetsförankring kan få för sig att man kan sko sig på att inte arbeta. Inte ens med dagens ”generösa” försäkringssystem.

Däremot verkar det gå relativt smidigt för de med insikt och inflytande att förtränga vissa lagstadgade uppförandekoder. Det är ju anmärkningsvärt i allmänhet men blir synnerligen iögonfallande på politikernivå. Man undrar om Reinfeldt velat få lite fler poäng på folklighetstoppen genom att göra en samhällsinsats i sitt ministerval och plockat sina kollegor från något rehabprogram för ex-convicts. Tydligen rider nattmaror ändå högerpolitikernas dåliga samvete nattetid. Genom att sila mygg och svälja kameler flyttar man fokus från den egna gruppens förehavanden till ”de andra”, de redan utsatta. Man förmildrar och rättfärdigar sina egna felsteg genom att strategiskt stigmatisera de mindre ansedda. Man överser med de riktiga skurkarna, de stora bjässarna som spelar med miljoner, för de bidrar ändå till att sätta Sverige på kartan och spelar mot samma mål som makthavarna. I stället ägnar man sig åt att för syns skull jaga småfifflare vars brott är av marginell ekonomisk betydelse jämfört med de stora smitarna. På så vis kan vi förledas att tro att det är där problemet ligger. De som har störst möjlighet att betala för sig verkar vara de som är minst benägna att göra det.

Ett litet blått paket…

Ett hett tips angående diskussionen om vad som egentligen kommer bli årets julklapp. Årets julklapp ska alltså representera sin samtid. Den ska också vara en nyhet eller ha varit särskilt aktuell under det gångna året. Dessutom ska den vara den vanligaste klappen alternativt den mest inkomstbringande för handeln.

Med vår nytillträdda regering och dess storslagna planer för en reviderad fördelningspolitik tror jag att en het och åtrådd klapp under årets gran kommer att vara:

• En alldeles egen privat socialförsäkring

Aktuellt i tiden. Gynnar om inte detaljhandeln så åtminstone föräkringsbolagen. Jag ska i alla fall genast skriva upp en sådan på min önskelista och hoppas tomten hör bön. Hyser faktiskt i många avseenden större tilltro till tomten än till Reinfeldt.

Bingo Rimérs tatuering

Bingo Rimér har fått ett eget program på TV 6. Bingo är en figur som lika gärna skulle kunna ha ”Jag är livrädd för kvinnor” tatuerat i pannan. Vi hade alla kunnat samla in pengar till hans terapi i en TV-gala och sluppit skåda utkomsterna av Bingos trauman. Nu ska i stället hela Sverige upplysas om detta faktum i ytterligare ett medium. I alla fall ska alla män få insikt i Bingos privata komplex eftersom TV 6 ju vänder sig till främst män och anser sig företräda mäns intressen. Om jag vore man skulle jag bli djupt förolämpad av denna övertrampande utsaga och känna behov av att skicka hatbrev till TV 6. I presentationen av programmet ”Being Bingo” på TV 6 hemsida liknas Bingo vid Hugh Heffner. Ska det tolkas som skrämselpropaganda? Eller är det menat som en komplimang? Heffner har gjort för kvinnor ungefär vad Hitler gjorde för judar.

I flera kommentarer på webben efter programmets premiär hyllas Bingo för sin ironiska inställning. Det förstår inte jag. Ironi måste per definition innehålla en underförstådd kritik av något slag. I mysfilmen ”Reality Bites” ombeds rollfiguren Troy definiera ironi och svaret blir klockrent: ”Ironi är när innebörden av det sagda är motsatsen till det som verkligen sägs”. Bingo visar i sitt program upp avklädda småbrudar och påklädda framgångsrika män, precis som han brukar. Är detta ironi? Har jag missat nåt? Betyder det att Bingo egentligen är feminist och emot stereotyp exploatering av kvinnors kroppar? Framför Bingo en massiv kritik mot sexualiseringen av det offentliga rummet, är det vad han egentligen vill ha sagt? Är Bingo i själva verket en postmodern ikon?

Bingo tror själv att bristen på kritik av hans person från feministiskt håll beror på att feminister inte får grepp om honom. Jag är ledsen Bingo, du är hal i din slemmighet, men ser tyvärr lika tragisk ut från alla håll. En ironisk människa har många bottnar i sin personlighet och i sitt agerande, Bingo har bara en yta. En yta går inte att analysera eftersom den saknar djup. Därför undgår Bingo djupare analyser. När det gäller yta kan man helt enkelt bara konstatera. Om Bingo är ironisk är han väldigt genuint ironisk, hela vägen hem. Bingo är gift med en 21-årig Big Brother deltagare. Han kanske var orolig för att hans ”Jag är livrädd för kvinnor” tatuering hade börjat blekna. Var inte orolig Bingo, vi ser den!

Jag är beredd att sätta ganska mycket pengar på att vi i Bingos program kommer att få skåda reportage och människomöten av samma slag som skildras i de magasin Bingo jobbar med och för. Nämligen inslag om grabbiga pojkar som har egna företag och gillar snabba bilar, vapen, pengar och prylar. Kvinnor förekommer i dessa tidningar ENDAST i avklädd, mycket ung, och gärna mycket opererad form. I den mån det förekommer intervjuer med kvinnorna ombeds de prata om sina favoritställningar i sängen och hur underbart de tycker de är att få privilegiet att exploateras i Bingos tidning. Det är dessa kvinnor Bingo klarar av att hantera. Förbered er på avsaknad av kvinnliga företagsledare, intressanta karaktärer av honkön, kvinnliga författare, ja överhuvudtaget kvinnor som skulle kunna ha något att säga.

Kanske kommer Bingo ändå kunna tillföra världen något. Jag hörsammar härmed en efterlysning efter problemdiagnoser som börjar på andra bokstäver än A. Vad tycks om; BINGO = Being Infantile Never Goes Outofstyle? Ett epitet som skulle kunna tillskrivas individer som lider av enerverande och fördummande grabbighet i kombination med ett oförståeligt behov av att manifestera denna offentligt. Något säger mig att Bingo i sin enfald skulle ta även detta diagnostiserande som en komplimang.

Män i uniform

Idag tänker jag på Tony Stigsson, militärsnubben som på grund av sina sexuella preferenser stämplats som en säkerhetsrisk. Anledningen till att han fått status som säkerhetsrisk är att han i kombination med sitt obskyra sexliv också kopierat hemliga militära handlingar som han hyst hemma hos sig. Säkerhetsrisken han utgör är alltså att han riskerar att utsättas för utpressning och därmed avslöja hemliga militära planer. Hans hobby att binda upp och misshandla kvinnor och djur och sedan kissa på dem betecknas alltså INTE som en säkerhetsrisk. Det tycker jag är intressant. Tror inte att hans förra fru skulle tveka att tillskriva honom epitetet säkerhetsrisk, även utan sekretessbelagda militära akter inblandade. Begreppet frivillighet som snabbt tas till i diskussioner om pornografi, prostitution och destruktiva sexuella relationer anser jag måste betraktas på samma sätt som det komplicerade frihetsbegreppet. Sniffar gatubarnen i Vitryssland lim frivilligt? Är det verkligen frivilligt att bära slöja i ett samhälle som styrs av en icke nedskriven lag i form av extrem social kontroll? Är det frivilligt att köpa silikonbröst eller hade man avstått om man från början hade fått med sig en adekvat portion grundsjälvförtroende och villkorslös kärlek? Är det frivilligt att prostituera sig för att få mat till sina barn? Är det av frivillighet man som vuxen lever i ett misshandelsförhållande om man växt upp i en familj där våld i hemmet är vardag?

Betrakta nyheten om militära pappers värde kontra nedkissade kvinnors, som en talande stillbild av en värld där makt och ekonomiska värdens betydelse vida överstiger lidandet hos enskilda och utsatta grupper. En värld där konsekvenser aldrig analyseras tillräckligt långt kanske för att slippa inse att ett kortsiktigt tänkande bara leder till ackumulerade framtida problem.

Godmorgon världen

Förärar världen en mindre skogsmus som välkomstpresent. Detta är en art man alltför sällan skådar men som istället lämnar djupa emotionella avtryck när den väl visar sig. God morgon skogsmusen, var du än är!